Mr. Sunshine Vs. Satan
Just nu känner jag mig hemsk!
Skulle bara vilja lägga mig någonstans och gråta...
Men jag vet, att innerst inne så har alla småbarnsföräldrar likadant (någon gång i alla fall).
Jag och skrutten har haft en fantastiskt mysig förmiddag, som nästan alltid.
Vi har lekt i snön, gjort en snögubbe, matat fåglarna och matat kissen med godis.
Herr Wester kommer inom kort att vara supertjock och lycklig ;)
Men efter lunch när han ska sova så förvandlas han till ett monster när man ska klä på honom.
Och idag så var det värre än någonsin!
Han blir så bara för att han är supertrött, det vet jag.
Men när han skriker och gråter så man tror att han ska dö så tar det både på krafterna och humöret.
Det slutar med att jag är skitsur för att jag har försökt att få in handen i vanten i ca 2 minuter utan resultat.
Samma med alla andra kläder...
Efter över 10 minuters kämpande så är jag helt slut, mitt humör är nere i botten och H gråter och gråter.
Jag går igenom det varje gång jag är hemma med honom och jag har försökt att gulla, trösta och busa med honom, men han bara skriker vad jag än gör...
Med andra ord så klär jag numera bara på honom och säger inte mycket för det spelar ingen roll.
Men inombords så vill man bara skrika.
Men det gör man ju inte. Men en och annan svordom kan slinka ut ibland...
Men man känner sig så skyldig efteråt för att man tvångshåller honom för att kunna klä på honom.
Säg någon som mår bra av att tvångshålla ett gråtande barn?
Men bara 10 meter efter man gått utanför dörren så däckar han ju av trötthet, så man gör ju det för att han behöver sova.
Fast om han skulle få välja så skulle han nog vara uppe hela dagen även om han skulle va så trött att han knappt visste vad han hette.
Nu sover han i alla fall så gott och jag går runt och känner mig elak.
Tacka vet jag sommaren då man bara kan kasta ner honom i vagnen utan att att behöva hålla på med dessa jäkla vinterkläder!
Men tack och lov så vet jag att dom flesta barn protesterar när men ska klä på dom, så jag vet egentligen inte varför jag känner mig så skyldig.
Är väl en hormonrubbad morsa bara helt enkelt...
Nu hoppas jag på en bra eftermiddag, med ett förhoppningsvis bra humör från lilleman.
Han har tyvärr haft en förmåga att vara lite grinig på eftermiddagen nu när han har varit sjuk.
Ganska förstårligt när man har en massa kliande prickar över hela kroppen.
Nu en STOR kopp kaffe!
Tjingeling!
Skulle bara vilja lägga mig någonstans och gråta...
Men jag vet, att innerst inne så har alla småbarnsföräldrar likadant (någon gång i alla fall).
Jag och skrutten har haft en fantastiskt mysig förmiddag, som nästan alltid.
Vi har lekt i snön, gjort en snögubbe, matat fåglarna och matat kissen med godis.
Herr Wester kommer inom kort att vara supertjock och lycklig ;)
Men efter lunch när han ska sova så förvandlas han till ett monster när man ska klä på honom.
Och idag så var det värre än någonsin!
Han blir så bara för att han är supertrött, det vet jag.
Men när han skriker och gråter så man tror att han ska dö så tar det både på krafterna och humöret.
Det slutar med att jag är skitsur för att jag har försökt att få in handen i vanten i ca 2 minuter utan resultat.
Samma med alla andra kläder...
Efter över 10 minuters kämpande så är jag helt slut, mitt humör är nere i botten och H gråter och gråter.
Jag går igenom det varje gång jag är hemma med honom och jag har försökt att gulla, trösta och busa med honom, men han bara skriker vad jag än gör...
Med andra ord så klär jag numera bara på honom och säger inte mycket för det spelar ingen roll.
Men inombords så vill man bara skrika.
Men det gör man ju inte. Men en och annan svordom kan slinka ut ibland...
Men man känner sig så skyldig efteråt för att man tvångshåller honom för att kunna klä på honom.
Säg någon som mår bra av att tvångshålla ett gråtande barn?
Men bara 10 meter efter man gått utanför dörren så däckar han ju av trötthet, så man gör ju det för att han behöver sova.
Fast om han skulle få välja så skulle han nog vara uppe hela dagen även om han skulle va så trött att han knappt visste vad han hette.
Nu sover han i alla fall så gott och jag går runt och känner mig elak.
Tacka vet jag sommaren då man bara kan kasta ner honom i vagnen utan att att behöva hålla på med dessa jäkla vinterkläder!
Men tack och lov så vet jag att dom flesta barn protesterar när men ska klä på dom, så jag vet egentligen inte varför jag känner mig så skyldig.
Är väl en hormonrubbad morsa bara helt enkelt...
Nu hoppas jag på en bra eftermiddag, med ett förhoppningsvis bra humör från lilleman.
Han har tyvärr haft en förmåga att vara lite grinig på eftermiddagen nu när han har varit sjuk.
Ganska förstårligt när man har en massa kliande prickar över hela kroppen.
Nu en STOR kopp kaffe!
Tjingeling!
Kommentarer
Trackback
